Att bli hemmablind
Idag under min kvällsjogg kollade jag upp mot himlen i snabbis och såg att norrskenet är här igen. Förmodligen har det väl varit här flera dagar redan, men man tänker ju som inte på det. Vi bor på ett så otroligt vackert ställe, men man glömmer bort det. Inte så konstigt egentligen, det blir ju vardag. Lite synd. Men när man börjar tänka på det och lägga märke till saker, det är då man börjar uppskatta det. Som ikväll, när norrskenet gjorde mina intervaller lite lättare. Visst längtar jag ofta bort och kommer förmodligen inte bo här varje år i hela mitt liv, men här är min bas och min utgångspunkt (har ju familjen här och där man har sin familj har man väl sitt hem också, eller?). Det gamla, vanliga och trygga. Nog är det som fint, vårat lilla gruvsamhälle.